Fråga:
Vi har en son som är 14 år som utan lov sticker iväg till Stockholm utan att kontakta oss. Vi kan ha bestämt en tid där han skall bli hämtad och när vi kommer dit är ingen där. Vi har ingen aning om vad han gör där men han är intresserad av dataspel så jag tror han gör något med det.
Det känns jobbigt att han inte lyssnar på oss och sviker oss hela tiden. Hot och straff verkar inte heller fungera. Drog in SL-kortet förut men då började han planka istället.
Hur skall vi göra?
Iris svarar:
Det låter i det som du skriver att han ska vara ett barn som lyder blint och gör som en AUKTORITET säger till honom och dikterar villkor för genom, tex att säga en tid då han ska hämtas hem… är det så?
Eller
Att ni anser att han ska vara stor nog och förstå sitt eget bästa genomatt göra som ni säger och komma dit ni vill när det passar er?
I vilket fall som helst så har han insett att det är lönlöst att försöka få er att förstå att det inte handlar om hur ni vill ha det, utan att det handlar om hand eget liv. Han är i puberteten och han ska bli en egen person som är i en stor omställning i kroppen genom att han går från barn till vuxen och han får ingen intitation till det, bara enmassa diktat hur ni vill ha det för att slippa plikten att bekymra er om honom och hans verklighet. Därför tappar han förtroendet för vuxna, er som vuxna, för ni ingår i ett tänkande som har gått ut på datum.
I dag så gäller inte längre att vara nöjd med det man kan skaffa sig genom att man har ett bra jobb och pengar. Idag vill unga människor bli sedda och bemötta med relation- och undran om vilka de själva är i sin omgivnings ögon.
Förtroende är någon som man får av unga människor när man förtjänar det och det får man inte genom diktat utan genom möte och kommunikation över lång tid.
Att bli ovillkorligt bemött som en enskild kompetent människas äkta möte och intresse.
Så….
Fråga gärna vidare inifrån dig/er själva… om vad det är att vara ung idag, att vara i den ålder han är, hur är det, hur tänker han, vad tänker han, vad behöver jag själv för att förstå, vilken information kan jag få av honom genom mitt eget engagemang i att förstå fenomenet att unga idag är i en annan dimension än vad ’jag själv’ är? Det visar sig genom att han är i icke-kontakt med mig och det är jag som är vuxen och därmed jag som behöver leva i ansvar för att grunda det förtroendet.
/Iris
Så utomordentligt klokt och sant!