Fråga:
Tusen tack för ditt svar Iris! Tar mig friheten att följa upp med ytterligare en fråga.
För jag tror inte att jag lyckades förmedla vad det dåliga mönstret handlar om riktigt. Jag känner egentligen inte att problemet skulle ligga i att jag inte klarar hantera att min partner ibland vill ut av närhet och vill annat än att vara med mig mig. Att det har fungerat ganska fint att hantera att man ibland kan vara lite i osync i väldig närhet och behov av separation.
Jag tänker att dessa vardagliga ”besvikelser” som kan uppstå ibland, är något som måste finnas och hanteras för att båda ska kunna leva hela rika liv med egna vänner, jobb, familj, intressen.
För att försöka förklara mer; Jag upplever att min ex har en stark självbild av hur hon önskar vara; (och också är) väldigt varm, empatisk, generös gentemot alla. Men upplever att hon inte var så bra på detta gentemot mig, sin partner, svek mig ibland rejält, bröt viktiga överenskommelser tätt inpå utan att förklara, visade ingen förståelse för mig och min situation som abrupt blev förändrad. Kanske det svåraste var att det kändes som hon helt stängde av sin empati.
Jag upplevde att hon faktiskt ofta var mer lojal, empatisk och noga med hur hon behandlade andra än mig, sin partner. Jag tror hon gjorde sitt bästa och tror att detta är något som ligger djupt hos henne, och ser att hon blir behandlad precis likadant av sina föräldrar, vilket gör henne ledsen. Jag la fram hur jag såg på det och hon höll delvis med, men det ändrade inte hennes beteende.
Att jag kände till att det var en ”problematik”, hindrade dock inte att jag blev väldigt ledsen och också inte kände mig riktigt respekterad, när det skedde, vilket min partner inte orkade med. Jag har tagit hand mina sårade känslor mycket med goda lyssnande vänner och kan fint må bra på egen hand. Men det tar ju lite tid att bearbeta och min partner uppfattade ju att jag hade reagerat negativt, även om jag försökte att inte visa eller säga något, och hon kände sig anklagad.
Du skrev; ”Alla människor är ofullständiga och har fel och brister… de är triviala eftersom det är den mänskliga naturen”
Så min fråga kanske blir nu; finns det gränser för hur stora brister hos den andre en bör acceptera? Och vad är bra att göra en när en upplever stora brister? Ladda ur hos en vän? Ta upp det till samtal? Lämna?
Och också, kan det vara så att en omedvetet söker sig mot vissa brister för att konfrontera egna sårbarheter?
Kommer att tänka på min mamma, som är en helt underbar kärleksfull person, men ibland väldigt opålitlig. Jag upplevde tex som barn att bli kvarglömd och lämnad ensam.
Iris svarar:
Jag förstår ditt dilemma när du märker att hon har empati med andra men inte visar den på samma sätt till dig.
Jag brukar prata om det primära, det som finns när inget annat finns, det som finns genom vår konstitution och genom hur vi blir omhändertagna av vår omgivning när vi är små och växer upp, det är så vi förhåller oss tanklöst.
Jag tror att, eftersom hon har blivit behandlad så av sina föräldrar så vet hon inte att man kan vara omsorgsfull när man är tanklös, alltså hemma med de närmaste när man är i en ursprunglig gemenskap. Det är inte det som gäller privat i hennes inre program.
Däremot i det sekundära elementära då har hon lärt sig att vara personlig men professionell. Det betyder att man vinner mest på att vara artig, belevad, omsorgsfull och medkännande för då kan andra inte motstå att göra som man vill. Därför är hon plikttrogen och om så behövs så släpper hon det ni kommit överens om, ändrar tider, uteblir från möten och i grunden så är det så som det är att vara i en permanent gemensamhet för henne.
Det går tyvärr inte att lära om genom medvetandets intellekt, bara genom att man med kärlek själv blir omsorgad generöst och får chans att ladda ur sina egna tillkortakommanden så kan det förändrar på djupet, inte bara en hänsynsanpassning för det håller inte i längden och den som gör det står själv inte ut utan hamnar i trots i förhållande till det. Det behövs primärarbete för att komma åt sådana inprogrammerade mönster. Du har säkert något också fast de kanske inte störde henne.
Här kommer dina direkta frågor.
– Finns det gränser för hur stora brister hos den andre en bör acceptera?
Svar
Det går sällan att acceptera brister men det man ofta kan är att försonas med sin partners fel och brister och lära sig att roas av dem och leka med dem så kan det hänga att de till och med blir älskvärda.
– Vad är bra att göra en när en upplever stora brister?
Svar
Fundera på svaret i första frågan och du kan alltid ha som sport att skriva dagbok så du sedan kan se hur ofta och frekventa dessa beteenden är och då kan du fundera på, typ…du dör inte av dem, du kan lära dig att du nog får dras med dem i relationen. Det finns ju ingen som är felfri så… att byta partner är ofta bara att byta ut de felen mot andra fel, bättre eller sämre… tjaa.. det kan bara framtiden utvisa. Du kan också tänka att..”tycker jag det är roligare att vara ensam än att ibland bli besviken?”
– Ladda ur hos en vän?
Svar
Ja, om du har någon god vän som inte lägger sig i eller försöker få dig ur din besvikelse utan att du får stanna i den tills den går över av sig självt så är det suveränt, det är bara bäst.
– Ta upp det till samtal?
Svar
Om du kan göra det på ett kärleksfullt förstående sätt, eller kan skoja om det och leka med det, om du inte har investering i att det ska förändras av det så är det ett sätt att vara i gemensamhet på.
– Lämna?
Svar
Se tidigare, fråga dig om ensam är bättre än gemensam, vad du själv sätter värde på och det beror till dels på hur gammal du är. Det är svårare ju längre man själv har levt ensam att försonas med den andras egenheter.
– Och också, kan det vara så att en omedvetet söker sig mot vissa brister för att konfrontera egna sårbarheter?
Svar
Ja då, fast mer är det att vi blir förälskade i någon som har vetskap om hur det är att bli sviken när man själv har blivit sviken som barn. Just att vi känner oss förstådda ökar förälskelsen men.. tyvärr… när den gått över och inte har samma skimmer så blir det ofta ett problem.
Den enda du kan förändra i grunden är dig själv och det innebär att du lever dig igenom alla andras fel och brister tills de inte besvärar dig längre, så får du inte dessa återupprepade sårbarheter som gör så ont, då kan du känna vemod och le varsamt. Det är det som kallas att bli vis med erfarenheten.
Fråga gärna mera så fördjupar jag svaren.
Jag håller på att skriva en serie häften som heter ”att samtala om…” några är färdig och de kommer ut på nätbokhandeln så småningom och det kommer att ordnas nätgrupper att samtal om dessa ämnen och processa det som för en själv är sårbart. Ämnen är tex Ångest, Sexualitet, Anpassning, Utbrändhet m.fl. Fundera på lösningar utan delning, det är mycket mera intressant.
Med vänliga hälsningar
Iris
Senaste kommentarer