"> Jag tappar bort mig själv i kärleksrelationer – Iris Johansson

Jag tappar bort mig själv i kärleksrelationer

Fråga:

Hej Iris!
Jag tappar bort mig själv när jag kommer nära en kille i en kärleksrelation. Mitt liv fungerar delvis bra när jag är själv men det är ensamt. Jag fastnar i att vilja vara nära honom hela tiden och att han ska ha mig i sitt fokus hela tiden.
När jag kommer på att jag behöver släppa det taget så infinner sig en otrolig sorg inom mig, jag kommer i kontakt med någon slags känsla av att i grunden ha fått för lite närhet och tanken på att ge honom frihet förlamar mig om det innebär att han skulle tappa intresse och jag aldrig får se honom igen. Jag känner då också totalt ointresse för mitt liv och mina intressen och spenderar mycket tid med att fundera på om han verkligen gillar mig, han hör av sig, men han kanske inte alltid visar så stort intresse för mitt liv…
Hur vet jag om jag fastnat med en person som har egna problem och alltför stort fokus på sig själv eller om det är jag som är ohälsosam?

Iris svarar:

Hej

Jag kommer att svara på din fråga på ett sätt som du kan behöva läsa och tänka igenom många gånger för att förstå känslomässigt inuti dig själv.

Jag förstår att du har hittat en kille som du har blivit mycket förälskad i. Då är det så att du vill vara med honom hela tiden, all tid i världen, det är det enda som är betydelsefullt och det enda som är viktigt, allt annat är transportsträcka från och till att träffa HONOM, och då bryr du dig inte om något annat, inte dig själv och ingen annat heller, allt sätts på paus förutom att vara i denna förälskelse.

Vad du annars är intresserad av sedan tidigare innan HONOM ligger på hyllan för oanvändbarhet.

Det är en form av symbios. Du söker dig in i hans känslor och du vill att han ska söka sig in i dina känslor och du vill att du ska betyda allt för honom som han betyder allt för dig.

Det är fint att få uppleva detta någon gång i livet och du har fått den förmånen.

Du märker redan att du också blir rädd och vill att han ska bry sig bara om dig och inte ha något annat intresse och du märker att det inte är så. Då börjar du genast att tro att han inte tycker om dig och att du får avgrundslika känslor av att bli övergiven och du tror att du har ett behov som han kan tillfredsställa utifrån bara han bryr sig lika mycket om dig som du gör. Så är det inte. Om du kan tillåta dig att vara nöjd och ta in det du får av honom så blir du alldeles ljus och fylld inuti och det är så det går till att vara tillfreds.

Det du behöver göra nu är att fylla dig med detta tillstånd inuti dig själv. Att bara vara i det du har fått och får genom att vara med honom, att bara vara nöjd innan du träffar honom, medan du träffar honom och behålla den nöjdheten när han inte är med dig. Njuuuuut att du är förälskad och var kvar i det utan att vara rädd att förlora det. Du kommer att förlora det. Det går över men det är så fiiiint så länge det varar så låt all den glädjen välla upp inom dig och lev i den. Förälskelse kommer och går hela livet.

Det naturliga för oss som människor är att ha fokus på sig själv. Du har fokus på dig och han har fokus på sig och när ni är tillsammans så är han i sig själv men han är med dig och det är meningen att också du ska vara i dig själv och samtidigt vara med honom.

I annat fall trasslar du dig in i honom och fastnar i det och det är inget bra för någon av er. Det blir gärna så i förälskelsen från början men lita på att det går bra att vara i hans närhet utan att du är intrasslad i honom.

Du har behov av ömsesidighet, inte av att äga honom. Då blir han ofri och anpassad till dig och det står ingen ut med att leva så. Inte du heller om du ger upp dig själv och bara anpassar dig till honom så tröttnar ni båda med tiden.

Förälskelse är bara början på en relation. Den är till för att vi ska attraheras av varandra och vilja varandras närhet, och så är det ju, det märker du.

Sedan ”går man i sällskap”. Ni träffas och gör trevliga saker tillsammans. Finner ut gemensamma intressen och vad ni är lika i och vad som är olika. Det är ett år med att ens verklighetsbild förändras, du ser med andra ögon på allt när du är i detta vi-et, att du är tillsammans i gemenskap med denna kille.

Du kommer att mogna inuti, mogna i dina känslor, i dina tankar och i hur du ser på livet. Men ta det lugnt, var så mycket här och nu, närvarande i dig själv som du kan, som det bara går, och låt allt annat vara drömlikt, då stannar du i detta tillstånd lite längre och det är fint.

I bästa fall övergår detta till kärlek med tiden, och det är något helt annat. Det är samma varma känslor för honom som du har nu men du får en annan inre trygghet och säkerhet i att han kommer och går och att han inte behöver bevisa för dig att han tycker om dig för du vet det i djupet av ditt hjärta.

Livet är livets mening och du lever. En relation är inte på liv och död, inte existentiell. Du levde före han kom in i ditt liv och du lever här och nu vid sidan av honom och du kommer att leva, vare sig relationen finns kvar eller ej… så lita på att du kan hänge dig i trygghet och njuta förälskelsen och inte grusa den med en massa spökrädslor där du tror att du upphör att finnas om han lämnar dig… för det är inte så. Förstå det inuti så att du kan känna dig trygg och vara trygg inuti dig själv i relation till honom.

Lycka till.

Vänligen Iris

Ps. Det kommer att dyka upp problem och svårigheter och motsättningar och ni kommer att vara så olika som ni är och det gäller att lösa de laddningar man får inuti sig själv. De kan inte lösas med att den andre gör som du vill. Den andre gör som han gör och det är bra nog, det går att vara nöjd med. Det betyder inte att kärleken till varandra försvinner, det betyder bara att du själv får lov att utveckla dig tills du kan försonas med alla olikheter och svårigheter som uppstår… och han får göra samma sak utifrån sig… om ni vill dela livet i gemenskap. Ds.

Ställ din egen fråga

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *