Fråga:
Jag har i mina sista kärleksförhållanden varit i ett mönster där jag ett flertal gånger känt mig sårad av den andres beteende, i en övrigt vacker, underbar och kärleksfull relation. När jag visat att jag blivit ledsen eller tagit upp detta så har jag känt mig oförstådd och oempatiskt bemött, och den andre har upplevt mig som överkänslig, jobbig och t.o.m. kontrollerande. Detta har lett till att relationerna tagit slut vilket har varit en stor sorg för oss båda då kärleken varit så stor.
Jag är en vuxen kvinna 58 år, jobbat mycket med mig själv, är en ganska trygg, fri och självständig person med nära relationer med mina barn och vänner där detta mönster inte finns.
Jag undrar nu hur det kunnat bli ett sånt dåligt mönster.
Är jag överkänslig i kärleksrelationer och borde lära mig att härbergera mycket mer när jag känner mig sviken?
Eller har jag sökt mig till personer som har problem med att visa hänsyn, empati och med att orka ta in ledsenhet från den andre i en
kärleksrelation?
Iris svarar:
Jag tror att det beror på att när vi hamnar i intimitet med oss själva och ömsesidighet med en partner så blir vi förälskade i det tillståndet och då vill vi ha det hela tiden och så fort det då inte är exakt så som det är när det är som bäst, så blir vi besvikna, egentligen inte på den andre utan på att det inte går att vara i ett sådant tillstånd hela
tiden. Livet är livet och meningen med livet är att leva det, och det är inte ett statiskt tillstånd, som vi kan befinna oss i ungefär som när vi sover.
Du ger upp att aktivt leva i dig själv som dig själv, sida vid sida med en partner som också lever sitt liv vid sidan om dig utan att ha fokus på
dig och vara i detta tillstånd hela tiden. Ofta är det ett VI, då är det en mutual = ömsesidighet och den känns på ett särskilt sätt, men när en vill göra något annat så kommer känslor som gör det möjligt att lösa upp våra föreställningar och ge plats åt nya som stämmer bättre med verkligheten just nu.
Om du inte tillåter dig att vara i sorgen, lessenheten, besvikelsen eller vad det nu är så tar du ut det på din partner istället och förväntar dig att hen ska anpassa sig och inte väcka dessa känslor i dig, och det går inte. Det är det jag kallar för att du symbiotiserar, du trasslar dig in i hens känslor och tolkar dem som avvisning, att hen är egoistisk mm, mm.
Alla människor är ofullständiga och har fel och brister, så det finns sanningar i det du säger men de är triviala eftersom det är den mänskliga naturen.
Så… ta hjälp tex av någon som kan lyssnadets konst så kommer du i kontakt med dina känslor, kan ladda ur dem och det sipprar in ljus i mörkret och offerkänslan bryts mot glädjen över att ha en människa att vara i ett VI med.
Hör av dig igen om du inte själv kommer till urladdning och kan stå i den tomheten tills det kommer ljus inifrån och så att de sårade känslorna släpper, så kan jag förmedla kontakt ang lyssning, så får du prova om det hjälper.
Lycka till
Senaste kommentarer