Fråga:
Varför är det så här att symbiosen är så enträgen, så utpräglad, så rådande som om det är det enda sättet? Hur gå ur detta, hur kan jag förstå det Andra, autonoma, mutuala? Hur förstår jag vad som är vad och skiljer mig ur och tar av mig ”symbiosglasögonen”? Jag är nyfiken på detta.
Jag vill inte snurra runt runt i symbios-snurran ! Jag vill förstå det andra! Det kan jag ägna mina timmar och dagar åt , jag ger mig inte!
Iris svarar:
Hej,
Om du tänker att du har en rot och andra människor har var sin rot och ni växer i varandras jord men ni står helt självständiga även om ni är intrasslade i varandra.
Trädkronorna kan vara helt intrasslade i varandra men när någon trasslar ut sig så står den andra kvar på sin egen rot och kan låta sina grenar fortsätta att växa för det är ofarligt att den andra gör sig fri och vill något annat än du.
Det är inte förrän den andre, eller du själv, vill stå på egna ben som man märker om något är symbiotiskt eller ej.
Om det är symbiotiskt så blir man hotad till livet för att man själv sitter fast i den andres rot eller den andre i min rot. Då känns det livsfarligt att frigöra sig eller att den andra frigör sig och då blir man desperat och vill hålla kvar eller fly eller försvara sig och avvisa.
Då kan det gå över i parasitism, att man blir hotfull genom att hota med att ta sitt eget liv eller hota med att man ska förstöra den andres liv. Det är då någon utövar makt över den andres känslor och tankar så att den ena personen blir maktlös, hjälplös och utan egen vilja.
Så svaret på din fråga.
Bry dig inte om hur det är när ni har det bra, om ni snurrar in er i varandra, känner en massa, gör en massa och för och följer som i en dans. Det spelar ingen roll vem som följer den andra eller vem som för, det kommer man lätt överens om där och då, då har man bara roligt, är lycklig och känslosamt glad, lessen, rädd och arg.
Däremot när man börjar vilja kontrollera den andre, börjar misstänka att hoan inte älskar mig längre, hittar bevis på bevis att jag själv har rätt, spelar känslospel för att få den andre att ’bevisa’ något osv. Då börjar vi trassla ihop rötterna och växa på varandra istället för att stå för oss själva.
Då behöver man börja om.
- Livsmening i att leva = jaa… jag lever
- Värdet finns i det så…= är värdefull i mig själv
- Ofullständigheten gör att inget är pålitligt = det kan jag lita på
- Jag har med mig inre trygghet, tillit till mig själv att vara nöjd, leva i tillfredsställelse även om jag är missnöjd med något = visst, mitt liv är inte hotat av att jag har en fnurra på tråden i relationen
- Blunda och starta om…. igen och igen och igen…
- Vi är var sin och samtidigt ett vi, vi kan försonas med varandras fel och brister, likaväl som vi kan uppskatta varandras förtjänster…. ohwaoh….
- Vi kan bråka så att taket lyfter sig men vi släpper inte att dra upp kärlek till känsla inom oss för varandra och därför kommer skrattet när bråket blir för absurt. Vi kan inte låta bli att börja leka och bråka och tramsa och… samtidigt ta varandra på allvar.
- Det finns mycket mycket mer att säga men börja med detta och titta på hur du har det i dina relationer och se till att du inte tror att en relation är på liv och död, det är den inte. Den är något som du och den andre väljer och ibland, i bästa fall kan det bli en verklig vänskap och då är den livslång. Man kan inte bli inte vän, bara ovän och då handlar det om att ta bort o-et så är man vänner igen.
Lycka till.
Senaste kommentarer