Otrygg anknytning

Fråga:

Hej
Jag har haft en prestationsbaserad självkänsla, i alla år var mitt jobb o resa mitt allt, samtidigt så har jag svår med krav och press vilket resulterade veckor där jag emellanåt var utmattad!
Jag träffade min första kille vid 37år, innan har jag inte vågat släppa in nån! Men även där blev jag den som var stark!
Sen fick vi en dotter när jag var 40, hon var älskad men jag var inte så där himlastormande kär i henne som man ska va tror jag , var typ ska jag ta ansvar för dig nu ? Sen gjorde jag allt som man ska o lite till för henne! Vilket gjorde att jag inte såg min kille. Vi separerade, jag började få stressymptom, hade enormt behov att göra saker som att resa på egen hand som innan jag fick barn.
Året efter vi separerade så blev jag arbetslös sen gick jag rakt in i en utmattningsdepression, fick otrolig ångest, men duktig som jag är så försöker jag prestera mig ut detta med!
Min familj övergav mig när jag blev sjuk , och alla övergivenhetskänslor som jag hade som liten kom upp!
6år har nu gått och jag är ännu mer uppgiven, vet inte vem jag är längre, kom inte ihåg hur man var lycklig, känns som jag har fått ME då mitt autonoma nervsystemet är på högvarv hela tiden och börjat få fysiska symptom oxå !
Jag har min dotter varannan vecka, gör det som skas, men är tom, olycklig, deprimerad och veckan jag inte har henne sover jag då jag år så trött …
Blivit en ond cirkel o hittar inte ut!
Mamma som var min trygghet när jag mådde bra!! Hon är inte min trygghet längre då hon övergav mig när jag blev sjuk!
Alltid varit den starka som tagit hand om alla!
Men jag tappat bort mig själv!!
Trött utmattad & utan livsenergi

Iris svarar:

Hej.
Jag förstår att du lider för du troligen är i ett rädslo-system, ett läge där du kör ett race genom att vara duktig, stark, ställa upp, bjuda på dig själv och offra dig, och du tror att det ger dig ditt värde. Du lider av flera tankefel och några av dem är majoritetsmissförstånd och det betyder att kroppens skydds- och försvarssystem, det som finns i det autonoma nervsystemet, det jag kallar autopilot, klickar in och slår ut dig för att du inte ska gå under och dö. Du blir utslagen istället och försöker att ta dig ur detta genom mer av det samma och det straffar sig genom att du blir ändå mera utslagen.

Så går att fortsätta livet ut och förr eller senare förändras kroppen i sin funktion och då får du alla ME symptom och den diagnosen. Inget blir bättre för det och ingen medicin kan hjälpa dig på annat sätt än att du blir
zoomi = likgiltig men balanserad.

Om du vill något annat så behöver du förstå att det är inte är något fel på ditt psyke utan att kroppen gör allt som står i sin makt för att hålla dig vid liv och när du tänker så fel så blir du kroppsligt utslagen för att överleva. Kan du förstå det så att du blir vän med att du är kroppen det är kroppen som är livet och du existerar och att det är det som är det värdefulla. Det är värdet i att finnas och det är ovillkorligt, det är dig givet, ingen som du kan förtjäna eller förstöra. Värdet finns i att du finns… det enda värdefulla för oss som människor från det vi blir till tills vi upphör. Innan finns inget värde och inte efteråt men under tiden lever vi i värdet av att vara levande och leva det unika liv vi har, här och nu… förstör inte det med att villkora det och att du måste vara stark och du måste offra dig för andra och du måste…. Du kan göra det som behövs, det vet du, men du behöver flytta in i dig och vara nöjd innan du gör det och medan du gör det… resultat blir det alltid och det är bra nog… det behöver inte vara duktigt och bäst, du är en vanlig människa med fel och brister och förtjänster… lev det avslappat och rätta ditt det som går som blir fel och lär du det du kan lära på de fel det blir. Var tillfreds innan och medan och även när du är missnöjd så kan du vara tillfreds med det… då blir livet helt annorlunda för dig.

Om nu det inte går så kan du skriva ett mejl till mig så kan jag skriva in dig på listan så får du utskick varje gång jag har någon verksamhet som du kan vara m ed i om du önskar det. Det är din kropp som behöver hjälp och det går inte att få utifrån. Den har chans att ändra sig om du bestämmer dig för att släppa ditt driv i allt du gör och bara gör det som behövs utan driv, nöjt, lugnt och saktmodigt. Då får kroppen ett uns av kontakt med den inre trygghet som du har haft från början och som alltjämt finns kvar, annars hade du inte överlevt, så lite på den.
Jesper har min mejladress och kan skicka den till dig om du vill.

Vänligen
Iris

Ställ din egen fråga