Ett mörker jag inte blir av med

Fråga:

Hej Iris,
Jag vill fråga dig om det mörker som jag ständigt försöker bli av med. Genom olika sätt försöker jag hitta nycklar till varför jag har det och varför det inte vill försvinna. Jag är 38 år och konstnär och har sedan jag var liten varit deprimerad och under många år drack jag stora mängder alkohol, dels för att det blev lättare för mig att umgås med andra människor och för att jag då levde i mörkret vilket jag tyckte var enklare än att försöka vinna över det. Nu är jag nykter sedan flera år och har försökt hitta förlåtelse och försöker förstå mig själv bättre. Jag får hjälp från psykiatrin eftersom de tycker att jag är bipolär. Men jag vet inte om deras diagnos stämmer eftersom jag fortfarande inte får tag i den destruktivitet och mörker som hela tiden hindrar mig från att bli glad och fri. Jag försöker läsa och lyssna för att försöka hitta ledtrådar till hur andra blivit fria och det var så jag hittade ditt författarskap.

Tack för att du delar med dig av ditt liv.

Iris svarar:

Hej.

Här kommer ett svar men om du vill ha verklig hjälp av mig så behöver du fortsätta att skriva för att jag ska ’kunna se vad som kommer ut i atmofären från dig’ och formulera något som kan ge dig en aha-upplevelse eller en liten ledtråd. Om du har haft detta mörker så länge du kan minnas och att det hindrar dig från att känna dig glad så gissar jag att det har med en tidig chock att göra? Att du i något ögonblick som riktigt liten tappade medvetandet och kroppen upptäckte och registrade intutivt att ditt liv i fara och då stänger den ner sig för att den blir så hotad. Kanske redan vid födelsen, kanske strax efter, kanske fick du ett kruppanfall eller feberkramp eller att du var med om ett andningstopp som kan leda till det som kallas obegriplig tidig spädbarnsdöd och att någon upptäckte det och skakade liv i dig. Det är inte så ovanligt och det märks inte att barnet genom det har fått en chock och just en sådan reraktion som du har, att inte kunna känna glädje, att det kommer mörker istället för den sockedrickskänsla som glädje ofta är. Att du kanske ryser till eller känner dig kall när du blir glad för det påminner om den känsla kroppen fick vid detta tillfälle när ditt liv var i fara. Då blir det mörkt och stillestånd och det är det som alstrar ångest för vi tål inte att i grunden inte ha rörelse och allt är bättre än ingenting och ångest är en form av smärta som man inte känner som smärta utan som en obehaglig intighet som man vill bort ifrån, springa ifrån, dränka i alkohol eller man gör vad som helst för att slippa den. Den är ett skydds- och försvarssystem och har säkert hållt dig vid liv… men det är obegripligt om man inte som jag… har sett det många gånger i atmosfären hur det fungera. Alla som forskar på detta vet det inte inifrån sig själva, utan bara utifrån, och de anar något men har så svårt att inte reagera med egna rädslor och dessutom är de rädda för ångest och vill medicinera bort den, de har svårt att förstå att det är en bundsförvant som håller oss vid liv… dig också… som väl är. Du vet…livet är ju livets mening i att leva och däri finns värdet och det kan vi inte lägga till eller dra ifrån. Får vi inget annat med oss så får vi vårt värde som människor och det kan vi vara trygga på att vi har tills vi dör. Som sagt, vill du fortsätta så skriv gärna mail så kan vi söka vidare efter din tillit till livet i kroppen så att den blir trygg och kan ta in ljus så du får känna glädje. Kram från Iris

Ställ din egen fråga

Du gillar kanske också...

4 svar

  1. nb skriver:

    Hej Iris,
    tack för ditt svar. Meningen ”livet är ju livets mening i att leva och däri finns värdet och det kan vi inte lägga till eller dra ifrån.” är så otroligt fin och jag förstår i mitt inre precis hur du menar. Inför andra försöker jag ofta förklara och försvara mörkret eftersom det är mitt och jag har levt med det hela livet. På samma sätt som det för andra kan verka skrämmande och det också har funnits perioder i mitt liv som inte har varit hälsosamma är mörkret också en givande plats. Där är jag som jag är och där uppstår mycket kreativitet. Jag har de senaste dagarna försökt gå tillbaka till minnen och försökt känna efter i kroppen om jag kan få en idé, om det finns en plats där mörkret kommit ifrån. Men det är mer känslor av att vilja vara ”fri” – att få vara ifred och mer en irritation för att jag sitter fast som dyker upp från när jag var liten. Jag har väldigt få barndomsminnen, nästan inga alls faktiskt. Många av de minnen jag tror jag har är från foton som tagits när jag var liten. Jag försöker hitta ord för hur jag menar och det är nästan så att glädjen har en kostnad, som om en glädjekänsla kommer då vet jag att jag måste betala. Jag har också börjat fundera på om självmedvetenhet, alltså upptäckten av jaget, och min sorg har kopplingar. Kanske kan du ställa mig några frågor som jag kan svara på så att jag kan berätta för att du ska se atmosfären? Kram

    • Jesper skriver:

      När du blir glad blir din kropp ljus inuti och då blir kroppen trygg och då… då vill den ladda ur allt gammalt skräp som du lagarat genom åren.
      Då tror du det är negativt, att det är ett staff men det är det inte. Det är det bästa som kan hända, att du då kan skrika, gråta, morra, fräsa, skälva, skratta om vartannat och efteråt kommer du att känna en trygg tomhet. Det är att det blir plats efter det kroppen har botat och om du inte fyller det utifrån, bara stannar i det så kommer det information, kanske minnen, kanske känslor, kanske sinnesintryck eller annat, som du inte varit i kontakt med tidigare eller på mycket länge. Det är gåvor som du får tillgång på när det blir plats efter att det som låst fast sig i dina celler blir rörligt och ibland släpper taget och försvinner.
      Börja med att förstå detta så kan du fråga vidare senare om du vill och behöver.
      MVH Iris

  2. nb skriver:

    Hej Igen Iris,
    Jag kom på ett barndomsminne, eller några barndomsminnen som är kopplade till varandra. När jag var liten brukade jag på morgnarna, jag antar att det var på helgmorgnarna, skolloven?, ligga kvar, vaken i min säng och titta rakt ut i luften i timmar. Ur ett vuxet perspektiv skulle det väl liknas vid meditation men det var ju ingenting jag hade ord för då. Men jag kunde stirra rakt ut i timmar och färdas någonstans mellan dröm och verklighet. Jag hade under någon av dessa timmar en känsla av att jag lämnade min kropp. Jag svävade ut ur min flickkropp och tittade ner på mig själv från taket. Jag såg henne ligga där i sängen och titta ut. Raklång i sängen med armarna ovanpå täcket rakt utmed sidorna. Och då blev jag rädd. Det var ju fel, det kände jag och så kunde man ju inte göra. Rädslan drog in mig i kroppen igen. Det här hände bara en gång. Jag tror att jag blev rädd för hur djupt jag kunde ta mig in i mig själv efter det. Jag hade också påhälsningar, jag vet inte vad jag ska kalla det… Det fanns en slags korridor till mitt rum, det var egentligen uppställda garderober som skärmade av till min lillasysters rum men i den korridoren kunde jag ibland känna hur jag gick förbi ”någon”. Lite som att man råkar stöta i någon på gatan så att man blir lite puttad och reflexmässigt ber om ursäkt för att man har gått in i någon. Det var också ”någon” som kunde sätta sig på min sängkant. Sådär som när någon inte ser var man har benen under täcket och råkar sätta sig av misstag på smalbenet. När jag tänker tillbaka på vem denna ”någon” var så tänker jag att det var min mormor. ”Någon” i korridoren var nån annan. Jag var inte rädd för vad jag upplevde men jag tyckte det var jobbigt för jag visste ju att det inte var normalt. Det blev för intensivt för mej och en kväll när jag kände tyngden som slog sig ner vid min fotände sparkade jag med benen vilt omkring i sängen och skrek Sluta, nu får ni lägga av! Då slutade det.
    Jag berättade inte heller om det. Eller jag berättade om min utomkroppsliga svävande upplevelse i skolan en gång. Jag gick i mellanstadiet, vi hade kanske läst någon högläsningsbok eller så hade ämnet övernaturligt kommit på tal men jag kommer ihåg att min lärare, Ola frågade om någon av oss hade varit med om något övernaturligt. Jag räckte upp handen och fick ordet. Jaha sa han när jag berättat klart, så du såg dej själv utifrån. Ja, sa jag glatt eftersom jag hade haft någonting att komma med i ämnet. Han var en av de snällaste lärare jag haft, jag tyckte verkligen om honom jättemycket och det var nog därför jag så ivrigt berättade men han var osäker på om jag berättade sanningen, kanske tänkte han att jag försökte vara märkvärdig. Så sen pratades det inte mer om det. Jag önskar jag hade fått utforska den känsligheten, om jag hade fått tillåtelse att se vad den var. Jag kommer också ihåg när leken tog slut. Jag tittade på de små skålarna och byttorna jag brukade leka med i duschen. Jag kunde hitta koncentration där tills någon tvingade mej ut. Vattnet porlade och fyllde mina leksaker men jag bara tittade på dem. Det var som om dom hade dött. Jaha, då var det över, kommer jag ihåg hur jag tänkte med klar tanke, nu kan jag inte leka längre. Jag hade sorg över det. Jag delade inte med mej av den sorgen till någon heller. Jag var känslig, för känslig, det fick jag ofta höra. Kan min utomkroppsliga upplevelse vara chocken du skrev om? Kan det ha varit andningsuppehåll? Jag var ju ganska gammal, kanske åtta nio år? Nu kom jag att tänka på minnen av feberdrömmar, jag hade svåra halsflussinfektioner när jag var liten, jag kunde inte svälja eller prata för min hals var så igensvullen. Men då var jag också äldre, sex sju i alla fall.

    Jag försöker fortfarande förstå din senaste rekommendation, eller jag försöker göra den med kroppen. Det var ju många år av mitt liv som jag var avstängd och aldrig grät eller visade så mycket känslor så det har jag fått öva på. Häromdan hade jag ett ögonblick då frustration snabbt blev glädje som snabbt blev gråt. Barngråt som jag brukar kalla det, när gråten kommer riktigt inifrån. Men när jag får känslor är det som om det uppstår små minnesluckor som gör att jag får svårt att komma ihåg hur jag kände eller hur det var efteråt.

Lämna ett svar till Jesper Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *