Fråga:
Min son är i övre tonåren och har en diagnos inom autismspektrat. Det har fungerat bra för honom hemma, i skolan och med livet tills jag fick en bröstcancerdiagnos i slutet av april detta år. Under en period blev det kaos i skolan och med kamrater och han sov dåligt en period utan att vi förstod för det såg ut som han sov. En natt sprang han rätt ut i trappuppgången och skrek att poliser var överallt och att han ville leva men inte visste om han kunde. Tillsammans ringde han och jag 112, då jag var panikslagen att han skulle göra illa sig. Det slutade med att han fick vara på en psykiatrisk avdelning och där fick han medicin, det har han aldrig behövt annars. Nu är stora delar av mina behandlingar färdiga. Min son är hemma och medicinfri sedan flera månader. Livet fungerar för honom och han gör det han brukar. Jag är rädd att det här ska hända igen och jag är rädd för återfall i bröstcancer. Så fort något hände mig i denna period så som att jag togs in för infektion en vecka på sjukhus etc backade han i sin utveckling. Oavsett vad som händer mig vill jag aldrig mer att han ska få det så här svårt. Hur ska jag tänka och förhålla mig så att det blir så bra i fortsättningen för min son oavsett vad som händer mig?
Iris svarar:
Hans regrediering beror på att du fick dödsångest, vare sig du vet om det eller inte så tog han in den och den blev hans och då blev han livrädd för att mista sitt liv och att bli separerad från dig. Han har ingen uppfattning om att den kommer från dig utan för honom blir det som hans egen, och att han dör ifrån dig så du blir kvar och han försvinner och det är så chockartat dramatiskt att allt annat blir oviktigt under den perioden. När du sedan försonats med din chock över att ha bröstcancer och fått behandling och den tycks ligga stilla eller vara borta så… då släpper din chock och du kan reagera med känslor och då är du tillbaka i kontakt i atmosfären för honom och då återgår det till den normala utvecklingen för hans räkning. Jag kan tänka mig att du försonats med att du har cancer och att den är behandlad och ligger latent och kanske kommer att göra det i resten av ditt liv och i vilket fall som helst så får du inte samma chock en gång till så… du blir inte borta från atmosfären på det sättet som första gången och då blir det troligtvis inte så dramatiskt för honom. Du frågar hur du kan hjälpa honom. Det kan du genom att reagera naturligt med de känslor du får. Om du får ett nytt besked som är negativt så var så lessen som du är och var nöjd med att du är missnöjd och lessen att det är som det är… då blir det inte skrämmande för honom och då tar han inte över det som sitt. Han reagerar natruligtvis på sitt sätt, men det blir inte lika hotfullt för honom så att allt annat blir oviktigt.
Senaste kommentarer