Fråga:
Hej, jag har barn med en man som inte tar ansvar.
Vi levde ihop under några år och jag upplevde inte att det fanns något Vi som familj.
Istället gjorde han som passade honom. Inget sammarbete fanns och mycket dålig kommunikation.
Vi separerade och nu träffar han barnet någon dag ibland men tar inte ansvar för det.
Jag få säga när och hur han ska hämta lämna barnet.
Först trodde jag han jävlades med mig för han gör mig otrygg. Nu börjar jag tro att han inte har förmågan helt enkelt.
Hur kommer det sig att vissa människor inte tar sitt ansvar och ser sin del i det hela?
Hur får man honom och andra människor att ta ansvar? Det går inte att prata sig till det utan det behöves ett sätt att vara på, tror jag.
Iris svarar:
Att ta ansvar är att kunna anpassa sig och tro på en myt, att man kan dela ansvar. Det går inte.
Alla har allt ansvar och man gör de uppgifter man har förmåga till, men man kan inte dela ansvar och inte ta ansvar, bara leva det ansvar man har så gott man kan genom att ta på sig uppgifter.
Det gör att din X-man lever det ansvar han har så mycket som han kan, han har inte bättre kapacitet än så.
Just det tankefelet, det majoritetsmissförståndet, gör att många avslutar sina relationer.
Om du hade varit själv hade du inte tänkt på att dela ansvar, då hade du levt det ansvar du har så gott du kan och det hade blivit så bra som det blivit och det är bra nog, men…. när du då har en partner så har du en föreställning om ansvar som du delar i två lika delar och som han inte har en aning om eller på något sätt kan anpassa sig till, och så blir du besviken för att han inte har din bild, som du tycker är normalt, och du blir besviken för att han inte gör det han borde enligt dina förväntningar. Till slut har du samlat på dig så mycket besvikelse att du har skäppan full och då öser du över honom det genom att separera och han förstår inte ett dugg av ditt inre. Det är ett magiskt tänkande att tro att han vet hur du tänker och vad du tänker och vad du definierar som normalt. Tyvärr finns inget reellt och uppenbart i det.
Så… om du tänker att du har allt ansvar och han har allt ansvar och sedan handlar det om konkret, att göra upp om hur vi gör i vardagen, i verkliga livet, från tillfälle till tillfälle.
Om han hade varit sjöman och borta ett par månader i sträck och hemma ett par veckor så hade det sett ut på ett sätt.
Om han hade varit bonde och hemma hela tiden så skulle han ha kunnat ha nytta av att ha barnen med sig, då hade det sett ut på ett annat sätt.
Hade han varit fabriksarbetare så hade det varit på ett tredje sätt osv.
Hur ser det ut för honom? Vad sysslar han med? Vad har han för kulturell bakgrund? Vad har han haft för kultur omkring sig och vad är normalt för honom? Har hans mamma gjort allt eller har han växt upp på barnhem och varit utestängd från ett ’hemma’?
För mig finns tusen frågor om hur han har lärt sig att göra och att leva sitt ansvar för att överleva och att det kanske inte har innehållit något annat än att se till att ha mat att äta just nu, kläder att värma sig i och någonstans att sova, i så fall, är det för honom att leva sitt ansvar och…
Fundera igenom detta och återkom med frågor när du förändrat din syn på ansvar och att det går att dela.
Senaste kommentarer