Fråga:
Jag har en fråga gällande egoism. En människa i min närhet sätter sig själv alltid i första rummet, ser sig som den som ideligen blir åsidosatt, ser alltid till att att inte bli utan, förväntar sig att alltid bli tillfrågad, ser och frågar sällan om andras behov, kräver att bli kommunicerad med utan att själv göra det med andra, har fokus på sin diet, sin träning och sin hälsa osv.
Jag vet att jag själv ibland nedvärderar mina egna behov och har ibland svårt att uttrycka dessa och att detta färgar mitt seende på andra, och tror jag i och med det blir extra känslig för självcentrering.
Nu till min fråga, vad beror detta självfokus på? Hur kan jag förhålla mig till det och på vilket sätt undviker jag konkurrens med en person med detta sätt?
Iris svarar:
Egoism kommer i djupet av rädsla för att bli utan och dö. Det är en existentiell rädsla, som om man inte skulle överleva om man inte direkt får det man känner behov av, att det är farligt att ha behov och vara nöjd trots att de inte är tillfredsställda. Behovet kan hälla sig i vad som helst och väcks ofta vad någon annan är nöjd med, och egentligen är behovet att ha samma nöjdhet, men det blir konkret i vad den personen har. Ibland kallas det för bortskämdhet, att man inte blir nöjd med något utan vill bara ha mer och mer och bättre och bättre. Det är inte att man fått för mycket utan det är för att man är rädd för att bli utan, och det är existentiellt skrämmande.
Det är som ett litet barn som inte har konstans, som inte kan tänka, ”jag har ett behov av mat, dör jag av det? –neej! Hur länge kan jag vara tillfreds trots att jag är hungrig och vill ha mat? –länge. Jag dör inte på många veckor av det så…kan jag vänta med att få mat till jag kommer hem i kväll? -jaa”
Om man då hamnar i en existentiell rädsla av att jag aldrig, aldrig kommer att få någon mat om jag inte tar för mig nu nu nu….så kommer denna egoism att ta över och jag tar för mig först och mest.
När man är i ett sådant rädslosystem så finns ingen möjlighet att vara i medkänsla, i generositet och dela med sig, att själv avstå för att någon annan behöver och vill ha om det bättre och snabbare, man hamnar i ett inre hot som blir svart avund och konkurrens och det föder besvikelse och begär.
Hur kan du stå ut med det utan att själv hamna i att roffa åt dig, konkurrera, blir sur och missnöjd och känna dig osedd?
Först är det att förstå att detta är ett rädslosystem som personen inte känner som rädsla utan som syns i denna form av egoism. Om du vet det så kanske du kan överse med det, låta personen hållas och att du förbiser det och handlar utan att ’smittas’ att göra likadant. Det är svårt att inte frestas till ’öga för öga, tand för tand’ och problemet är att man själv mår dåligt av det och den andre förstår inget av det, utan ser bara ditt beteende och tycker illa om det. Personen förstår sällan att det är en spegel av dens egna beteende.
Du kan tyvärr inte göra något annat för att den andra ska förändras mer än att leva i generositet och medkänsla. Då kanske den personen upplever sitt eget beteende som ett eget problem och börjar söka lösning och förändring och upptäcker hur hean styrs av något…? det jag kallar rädslosystem, eller blind fläck. Men… förvänta dig inte det kortsiktigt.
Det bästa är att du löser de konflikter du får med detta, de laddningar som kommer inom dig. Att du kan tänka om och släppa dina värderingar och se med kärlek på den människan, då vinner du massor och den andre också, det är det som är kommunikation som konst och förmågan att förstå att ofullständigheten är det som råder och så lyckas vi få ordning på något och då blir vi fria och lyckliga inuti. Det är ofta smärtsamt och i all smärta finns det lycka och tvärt om, vilket som kommer upp… det är olika, men smärtan är vår bundsförvant och leder oss ofta till att lösa våra egna problem och det är bra, då löser vi med helning istället för delning, och då finner vi vår inre trygghet.
Senaste kommentarer