Fråga:
Hej Iris!
Jag tänker mycket på hur jag ska uppfostra mina barn på ”rätt” sätt. Jag är livrädd för att ”förstöra” dem genom alla dessa konstiga sociala normer och regler som finns.
Jag önskar att de ska få växa upp till starka och trygga barn som vågar vända blicken inåt istället för att alltid få bekräftelse utifrån. Problemet är att jag själv är väldigt otrygg, rädd att göra fel och har lite tro på att jag tar riktiga val. Jag har dålig självkänsla och tycker ofta att jag är mindre värd än andra. Vad ska jag göra för att detta inte ska smitta över på mina barn?
Vänliga hälsningar
Iris svarar:
Du är mamma och det räcker. Låt bli att försöka att vara en duktig mamma och var dig själv som mamma istället men dina fel och brister och förtjänster. Om du fejkar att försöka vara en duktig mamma så förljuger du verkligheten och ditt barn blir lurat av det och då kommer ditt barn att känna sig dåligt för att det inte kan leva upp till din duktighet.
Men om du är dig själv som mamma och att du är nöjd med det, även om du ibland är missnöjd och att det är relevant, så kan du vara nöjd med det missnöjet, och då känner ditt barn sig som att det duger för det vet att det själv inte är perfekt heller utan gör tokiga saker ibland.
Om du tänker efter så förstår du att ett barns självkänsla odlas mest när barnet får vara med i det vuxna gör som är nödvändigt, laga mat, diska, städa, tvätta och få relation till det som är nödvändigt och resten av tiden att barnet får lov att leka leka leka. Du behöver inte styra barnet, bara kärleksfullt stoppa om det är något som är farligt, som barnet inte har utvecklat sitt omdöme att förstå. Stoppa och ge ett direktiv i en annan riktning, och släpp sedan barnet fritt att få prova ut i verkligheten allt som inte är livsfarligt.
Om du möter ditt barn som en unik människa, ingen som du ska fostra, bara vägleda tills det är vuxet och när det är tio år så har det ofta kunskap om allt det behöver för det vanliga livet.
Självkänsla har vi från början och om ingen pedagogiserar bort den så finns den hela tiden, hela livet.
Konsten är att inte krascha den genom att ha en massa värderingar på personligheten utan bara njuta av det unika och härliga med en speciell karaktär.
Självförtroende får man genom det man gör. Om man då får vara med mamma i det hon gör som är nödvändigt, inte bara hjälpa till utan verkligen vara till nytta, och med pappa i det han gör och vara till nytta och inte ses som ett besvär eller en försvårande omständighet för att bli färdig, utan istället, att vara i relation och kommunikation med barnet så växer det upp till en välfungerande människa, med humor och medkänsla, humanistiskt.
Visst, det kommer kriser i olika lägen, visst man vet aldrig hur illa det blir i skolan, visst barnet kommer att möta svåra situationer och elände i den ofullständiga jämmerdal vi lever i… men… om barnet blir sedd som den unika lilla människa hean är så överväger självkänslan och då finns tilliten till sig själv, gemensamheten med andra och nöjdheten inifrån och det är då vi blir konstruktiva och äkta snälla med oss själva, och det har andra också gott av.
Då nervärderar vi oss inte och blir osäkra, det beror ofta på ’duktiga mamman-komplexet’ att vi blir så självkritiska och kravfyllda mot oss själva, med så lite försonande för ofullständigheten som visar sig emellanåt .
Sedan behöver du säkert hjälp i speciella situationer och det är bara att fråga mer och beskriva problemet så kan jag ge dig någon form av spegling och vägledning.
Senaste kommentarer