Självmord?

Fråga:

Hej Iris,

Jag gillar dig mycket och alla svar du ger på denna blogg. Jag undrar:

Vad är grundorsaken / problemet i samhället Sverige / Världen att vi har så många självmord i Sverige? Jag vet att vi har ideella föreningar som hjälper människor, men då tänker jag att vi har hamnat i slutet av problem kedjan och löser de enskildas symptom eller problem av ett större samhälls problem. Jag kan också ställa frågan så här, om Sveriges samhälle vore en sekt vad är det sjuka som gör att så många tar självmord?

Iris svarar:

Det är en väldigt stor fråga och den är väldigt komplex så det går i grunden inte att svara kort på den. Jag kan ge några tankegångar som du kan spinna vidare på eller fråga mera om och så kan vi kanske komma närmare till kärnan.

Vi som människor har behovet att vara behövda, att det finns någon som verkligen behöver oss, som ger oss gåvan att behöva oss, och när vi är behövda så har vi fullt upp med att utföra det som behövs.

Det är ett existentiellt grundbehov, likaväl som att ha något att äta, att ha något att ta på sig när det är kallt, att ha ett skydd att kunna sova under och att ingå i en flock.

I vår civilisation har vi arbetat för att dessa behov ska kunna tillfredsställas och vi har lyckats och att vi dessutom har skapat ett överskott i form av lyx, och lyx är = bekvämlighet och bekvämlighet är = lycka, så ser dogmen ut.

Det stämmer inte helt i verkligheten och det är ett tankefel i det och det har blivit ett majoritetsmissförstånd som lett till många människors ifrågasättande av livets mening i att leva och att vi har vårt värde i att vi finns, att vi lever, att vi ÄR… och därmed, att människor inte kan känna meningen därför att de inte är behövda, att ingen frågar efter dem, att de känner sig som parasiter och en belastning för att de kostar pengar och att de inte kan prestera det som de tror förväntas av dem, så får de en inre tomhet, en känsla av meningslöshet och av värdelöshet.

Barn känner inte att de är värdefulla som återförsäkring för de äldre, och de gamla känner sig inte värdefulla för ingen vill att de ska passa barnen åt föräldrarna när de drar in det som behövs för existensen och yttre trygghet.

Många unga vuxna känner sig värdelösa för de vet inte vad de är till för nytta, och de är inte delaktiga i vuxenlivet på något sätt efter sin förmåga, utan de ska skaffa sig stor intellektuell kunskap för att bli något viktigt och värdefullt i samhället så de blir närande, inte tärande för samhället.

För att bli av med denna känsla av meningslöshet så lever många i en illusion… sedan, när jag gått ur skolan… sedan när jag tagit mina examina… sedan när jag fått partner och barn…. då…. ”lycka”

Och då är det meningen att lyckan och nöjdheten ska infinna sig utifrån,  och så gör den inte det och då känner man sig lurad och får ångest och misstro mot sig själv.

Det är också så att många redan i grundskolan känner av att de inte kan nå upp till kraven och att de får stressymptom och drabbas av utbränning, det leder till skolvägran och skolk…. eller du har inte det ideala utseendet, eller andra steriotypa ideal, och då dövar man sitt misslyckande med att utveckla t.ex. anorexi-bulimi, träningsberoende av adrenalinkickar, alla extremsporter som utmanar döden osv. En del tar till droger, andra hamnar inom psykvård eller andra diagnoses och får medicin som dövar symptomen för tillfället.

De flesta förlorar kontakten med sitt naturliga belöningssystem i form av nöjdhet inifrån när man känner sig nyttig och behövd, eller trött av arbete. Just detta med att vara behövd och ha bekymmer om de små vardagliga tingen som livet är fyllt av p.g.a. livets ofullständighet och existentiella behov, det är sååå tillfredsställande inuti när man klarar av det. Då känner man ett kroppsglädje och sting av lycka = mening.

Istället kompenserar vi med att fylla all vår tid med lyxinnehåll, vi skyndar oss så att vi ska hinna så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt , för att vi ska få tid att koppla av.

Vi jobbar så mycket som möjligt för att vi ska tjäna så mycket pengar som möjligt till att ha hus, sommarstuga, segelbåt, husbil och allt mellan himmel och jord, som vi sedan stressar för att hinna med att använda någon gång.

Vi skaffar så mycket för att vi  ska ha en massa att ta hand om så att vi känner oss pressade och behövda, så att vi inte får något utrymme att känna det tomrum som behövs att stanna i för att få nöjdheten inuti.

Jag kan hålla på länge med att räkna upp alla sätt som vi gör för att få tillfredsställelse utifrån och som ger kickar av tillfällig nöjdhet men som ändå skrämmer eftersom det inte leder till sinnesfrid och nöjdhet inifrån, och som dessutom gör att kroppen alstrar känslor som vi inte hinner känna eller ladda ur och som omvandlas till ångest när kroppen inte får utrymme att balansera sig.

Vi försätter vårt naturliga belöningssystem inifrån ur spel

Vad är det då som står i vägen?

I vår civilisation har vi några ideal som leder till självmordsbenägenhet, det som kan falla inom sekttänkandet och som har dogmatiserats och blivit heligt.

Att allt ska vara snabbt, effektivt, rationellt och bekvämt… om det inte är det så är det mitt eget fel, det är fel på mig själv som inte lever upp till det, på det sättet som är upphöjt till ideal.

Då är jag misslyckad och det är mitt eget fel.

Då har jag inte förstått att anpassa mig på rätt sätt till de förutsättningar som samhället vill och kräver, och, då kommer jag att straffas inuti mig själv med dåligt samvete, med skuldkänslor och skamkänslor för att jag är misslyckad som människa.

Detta, att leva upp till civilisationens ideal har blivit svårare och svårare och det skapar mer och mer ångest inuti människor, även inuti barn och unga, och det leder till att många inte härdar ut och då gör de självmordsförsök för att få stopp på denna karusell.

En del lyckas medan andra får skador för livet och blir nerdrogade av psykofarmaka eller ECT- chockbehandling. Andra släpper kontrollen och blir vrak, uteliggare och outsider… och erbjuds samhällsförvar men står inte ut med att vara offer och hellre tar livet av sig.

I vår kultur så är det status att vara behövd, det råder en elitism, och ingen vill vara den som behöver någon annan. Samhällskoden är att den som behöver andra är värdelös och en belastning för samhället så de personernas kapasitet tas inte tillvara, utan dessa människor ses som parasiter som lever på samhällets stöttepelares bekostnad och ska vara ¨tacksamma¨för att de alls får något och, de ska veta sin plats. Botten på nyttighetsskalan.

Det värsta är att detta tankefel, detta majoritetsmissförstånd, sitter så djupt att även mycket välfungerande duktiga personer känner sig misslyckade om de inte är överst på skalan hela tiden, om de drabbas av utbränningssyndrom eller andra psykiska eller fysiska subtila syndrom så leder det lätt till depression och självmord.

Nästan ändå värre är att detta (och en del andra) dolda tankefel får så förödande konsekvenser i vår civilisation och särskilt när tillväxten leder till miljöförstörese av oanade mått, och där det tänkandet som finns nu inte håller och då hamnar människor i misstro och vill ha en enkel lösning t.ex. att rösta på SD, eftersom den övriga politiken är lamslagen inför hur man svänger ett tankefel till välfunktion.

Det går, men det är en lång djupgående förändring till ett balanstänkande som känns alltför hotfullt för många och då är det lättare med att ha en syndabock att skylla på t.ex. flyktingarna och att se dem som ett hot istället för en tillgång som de är i Sverige eftersom vi har en sjunkande nativitet.

Som sagt, det är oändligt mycket mera att samtala om i denna fråga, många fenomen att tänka igenom, så jag stannar här och så är det fritt fram att fråga mera.     

Ställ din egen fråga