Min dotter har behov av närhet.

Fråga:

Hej
Min dotter som är nyss fyllda 10 år har den senaste tiden varit ”klistrig” på mig. Hon tar alla tillfällen att vara nära och jag upplever henne ibland lite som ett plåster. För det mesta är det mysigt med närhet men ibland undrar jag om hon behöver något annat eller om hon har någon annan oro som styr hennes läge. Jag som pappa har alltid haft en nära och fin relation med henne där vi kramats och haft mycket fysisk kontakt med massage, insmörjning mm.
I skolan fick hon de första åren extra omvårdnad av skolsyster (insmörjningar) då hon hade ganska mycket ”ticks”, det uppskattade hon mycket och tricksen försvann med tiden. Nyligen har hon uttryckt rädsla över att jag skall dö och att personer nära skall dö. Vad tror du om hennes närhetsbehov?

Iris svarar:

Hennes  ’klisterbeteende’ handlar inte om behov av närhet, det har hon säkert också, men jag tror att hon har tillräckligt mycket av den varan så det är hon säkert nöjd med, men….

Jag gissar att hon upptäckt vad död är, att den som dör inte kommer tillbaka, att den inte går att ha fysisk närhet med, att den blir borta och att hon förstår att det blir en olidlig saknad och längtan om det är en person som hon tycker mycket om.

Denna upptäckt vad död verkligen är, att någon försvinner från jordens yta, den brukar komma i 10-årsåldern. Det har med mognad att göra, en del mognar tidigare, andra senare och somliga aldrig.

När ett barn upptäcker detta så genomgår barnet en mognadsprocess som just kan ta sig det uttrycket att man inte vågar lämna de viktigaste personerna utan syn- hör och beröringshåll och  det kan lätt upplevas som plåster.

Om du kan låta bli att bli irriterad och frustrerad och bara ha tillit till att det är ett övergående stadium. Ibland får du frigöra dig om du behöver det men var då noga med att le och ha medkänsla med hennes rädsla för att du ska dö och att hon inte får någon fysisk kontakt med dig mer, så att du varsamt tar dig ut och inte avvisar, även om hon kommer att uppleva det som avvisning i alla fall.

Låt henne prata mycket om döden och lyssna lyhört, försök inte att få henne på andra tankar utan berätta din egen historia när du upptäckte vad död är, och hur du så småningom kom ur att ständigt tänka på det.

Det som ofta lindrar denna rädsla för döden är att man leker tillsammans, är i gemensamhet och leker, att man är i varandras närhet och samtalar, delar tankar och upplevelser, berättar en massa för varandra osv. Då kommer ofta nya tankegångar som så småningom skingrar denna skräck för att mista någon genom att den dör, och man försonas med det faktum att ingen kommer levande från detta liv, och att det oftast finns någon kvart som kommer att sakna den som försvunnit, men också om att kroppen läker ut denna smärta efter någon och så bleknar minnet och smärtan avtar och till slut minns man bara allt roligt och trevligt man har varit med om med den människan.

Ibland kan barn vara upptagna av ett magiskt tänkande, att de någon gång har varit sura på en person och önskat att hean skulle dö, ofta försvinner det eftersom personen inte dör så länge man kommer ihåg det, men… om någon verkligen dör, då låser sig känslan att ”det är mitt fel” och då kan det bli en skuldkänsla som gör att barnet tror att det är ont och elakt och inte har rätten att själv leva och i varje fall, inte vara nöjd och glad. Det blir som att barndomen försvinner. Denna sorglöshet man hade innan man visste vad död är, den går förlorad och det är också en stor tomhet, ett mörker och en förtvivlan.

I västvärlden så har vi, dels gjort döden så ändlöst stor och dels förtränger vi allt som har med död och åldrande att göra. Vi lever som om det vore fel och dåligt att bli gammal och att dö. Det blir som att det är viktigare att leva många år än att ha livskvalitet de år man lever. Vi förstår inte att leva nöjda varje dag och att det är en gåva och att det oftast leder till dag efter dag efter…. tills vi blir gamla. Vi lever ofta istället i ett sedan… sén när jag gått ur skolan… sén när jag har fått ett arbete… sén när jag fått partner, barn, hem, hus, och allt annat…. då, jag vad då? Jo då ska lyckan komma som en skänk från ovan och invadera mig så att jag kan titta på mitt verk och dö nöjd.

Så att prata med en tioåring om döden är viktigt och att prata med värme om livet och om livets mening i att leva och att vårt värde finns i att vi finns och lever och att det viktigaste är inte vad vi gör och blir, det viktigaste är att vi är nöjda och har roligt i gemenskap med varandra. Även när vi har svårigheter och problem, även när saker blir konfliktfyllda i oss, så är det viktigaste att se sig om här och nu och konstatera att ens liv,  just här just nu inte är i fara, andas ut och … låta kroppen bli ljus och glad av det. Då blir livet spännande och nyfikenheten kommer tillbaka.  

Ställ din egen fråga

Du kanske också gillar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *