Fråga:
Hej Iris!
När jag var 8-9 år var jag hos en ögonläkare. I väntrummet fick jag en ögonfrans i ögat som jag försökte ta bort framför spegeln i väntrummet.
Precis då blir det min tur och läkaren undrar varför jag gråter. ”Är du rädd? Här är inget att vara rädd för.” ”Nä jag är inte rädd. Jag har
fått ett hårstrå i ögat och försöker få bort det, jag är strax klar.” Men han har inte tid att vänta utan säger att han tar bort det istället. Jag vet inte varför men jag har alltid tyckt det är extremt obehagligt med att någon skulle pilla i ögonen. Kanske rätt naturligt egentligen men iaf. Jag säger nej men han står på sig och till slut är det tre sköterskor som håller fast mig i en stol medan jag kämpar allt jag kan och min mamma ber dem snälla sluta. Känslan av maktlöshet var enorm och bara en månad innan hade min pappa dött vilket också var en enorm maktlöshet.
Efter detta har jag mycket svårt att lita på att människor inom vården accepterar ett nej. Jag är väldigt rädd för att gå till läkaren oavsett mitt problem. Jag är samtidigt väldigt rädd för sprutor/blodprov. Stick i fingret var riktigt illa men nu har jag lärt mig att göra det själv och det är inga som helst problem, men bara tanken på att någon annan ska göra det som jag inte känner eller litar på får mig sömnlös. Helst skulle jag vilja lära mig ta blodprov i armvecket också så jag slapp att okända ska göra det.
När jag kommer till vårdcentralen eller mödravården eller vad det nu må vara försöker jag berätta för dem att jag är rädd, tycker det är obehagligt och behöver lugn och ro runt mig, inga snabba rörelser med nålar osv. Jag försöker verkligen vara lugn och försiktig när jag berättar detta för att inte skrämma dem men oftast verkar de bli just rädda, osäkra och gör det hela ännu värre för mig. De blir nervösa och hittar inget kärl och måste sticka flera gånger om för att få något blod. Oftast får de för lite. Det blir en ond cirkel… hur ska jag kunna förklara min rädsla utan att det ska bli värre? Jag berättar sällan hela denna historien utan brukar säga med min mildaste röst något i stil att ”jag är rädd för sprutor, ha tålamod med mig så löser vi det ihop ” men min panik inombords verkar skrämma vettet ur folk…
Samma sak fast helt annorlunda med en del chefer jag haft. Framförallt män. Jag märker att jag skrämmer personen med mitt sätt. Om jag diskuterar något arbetsrelaterat är jag snabb i tanken och snabb på att svara pricksäkert. Jag har märkt att det är till min nackdel även om jag i sak har helt rätt och chefen håller med efter att han tänkt efter.
Hur blir jag mindre skrämmande eller hur kommer jag på vad jag gör som skrämmer dem? Det har verkligen blivit ett problem i mitt liv.
Iris svarar:
Du är sannolikt en person med en hög ledarskapskod och det betyder att det du säger har folk en benägenhet att ta på djupaste allvar och anpassa sig till. När någon då anpassar sig så kommer rädsla i kroppen hos den andre, eftersom anpassning bara behövs när vårt liv är i fara, men i vår kultur har vi gjort det till status att vara anpassningsduktiga. Så när du säger det du säger, att en person som har hög ledarskapskod kan vara rädd, det går inte ihop så därför tror människor inte på det eller trotsar det eller försöker vara perfekta så du slipper att vara rädd och det går inte. Då sätter de sitt ’bomärke’ istället, de glömmer, eller gör misstag, eller att det går fel på annat sätt.
Läs igenom detta och blunda och släpp tänkandet och känn. Gör om det ett par tre gånger tills du verkligen får en aha-upplevelse av det om det är så.
Om inte… då kan du strunta i det och du kan skriva frågan igen som den blir när du processat detta.
Om det stämmer så kan vi prata om hur man gör för att bli ohotande och hur man beskriver en rädsla utan att professionella går in i anpassning till det.
Senaste kommentarer